och gädda. Lake och gös funnos visserligen, men
åts icke ofta i de tarfligare borgarhusen. Lax
förekom också, mest saltad och inköpt i parti på hösten.
Strömming användes mycket och med olika
tillredning. Nors var ej heller föraktad och spred sin
stank i Fiskarhamnen. Det fiskslaget fångades i håf
i Norrström. Strömmingspimpling bedrefs också af
stockholmare hela Strömmen utför.
Någon västkustfisk såg man naturligtvis icke till, hvarför det väckte stor uppståndelse då det en gång berättades, att ett parti hälgeflundror utbjudits. Men östersjöfisk kom från Stockholms hela skärgård samt till och med från Finland, åtminstone från Åland, och ett stort antal af de fisksumpar som lågo vid Fiskarhamnens flottbrygga nedanför Blå Slussen var åländskt.
Fiskarhamnen var afsedd för sommaren, då den besöktes af ett stort antal skärgårdsbor, af hvilka de fleste hade ganska lång väg in till Stockholm.
Under vintern användes Fiskargången i det s. k. Fiskarhuset, som låg närmare Röda Slussen och var en tegelbyggnad med brädsump. Utmed detta hus låg Slaktarhuset, också uppfördt i tegel, samt Gröna gången, en ruskig basarbyggnad, där grönsaker nödtorftligen höllos till salu.
Men i denna trakt af staden fanns ännu en lokal för fiskförsäljning, i synnerhet vintertiden, nämligen på Kornhamnstorg, där fiskblöterskorna hade sina såar med lutfisk, tätt intill en s. k. »renovationsinrättning», ett storartadt upplag af orenlighet från den inre stadens alla nödvändighetslokaler på vindarne och gårdarne.
