Den som icke själf varit vittne till den
obegripliga snuskighet som på 1830-talet rådde i
Stockholm kan otvifvelaktigt ej göra sig föreställning därom.
Lika litet torde man numera kunna föreställa sig
höjden af det elände som fanns hos de trasiga,
försupna och på allt sätt förstörda unga män som
under benämningen »hamnbusar» ströko omkring
vid hamnarne och på salutorgen och erbjödo sig att
åt köparne hembära de inköpta matvarorna. Säljarne
skickade aldrig hem dessa varor, och då husmödrarna
vid torgbesöken ej alltid voro åtföljda af sina pigor
samt ej själfva ville åtaga sig hemforslandet, anlitades
hamnbusarne, om ock ej utan motvilja.
Specerier köptes naturligtvis i kryddbodarne, hvilka då, såsom ett stort antal ännu, gåfvo sin närvaro till känna medelst de långskaftade borstarne utanför boden. Dessa borstars uppkomst har man ej kunnat uppdaga.
Kryddkrämarne sålde icke blott specerier, utan äfven sybehör och skrifmaterialier. Kaffe, likaväl som sviskon och andra smetiga varor inlades aldrig, som numera, i omsorgsfullt tillredda paket eller snygga papperspåsar, utan invecklades i hastigt hopsnurrade strutar af löst pråpapper, som såg föga aptitligt ut.
De förnämsta kryddbodarne i den inre staden voro Zacharias Strindbergs vid Stadssmedjegatan, Jakob Eurenius’ vid Lilla Nygatan, men med den senare förenades snart en fullständig bosättningsbutik och leksakshandel, och Zethræus’ i hörnet af Österlånggatan och Johannisgränd samt Almlöfs vid Köpmantorget. På Norrmalm hade man Eisens i