varnande och förmanande. Han var mycket populär
både hos militären och stockholmarne i allmänhet,
men under stenkastningen träffades han i hufvudet
af en stor sten. Det sår han fick måste dock ej
ha varit af allt för svår beskaffenhet, om han, som
det sades, redan samma afton åter satt till häst och
red omkring på inspektion. Att han på söndags
afton var i rörelse, kan jag intyga.
⁎
Redan kl. 7 på lördag kväll hade en tjänsteman i poliskammaren inför folkhopen uppläst öfverståthållarens uppmaning att den måste skingra sig. Den uppmaningen hade blifvit utan påföljd, och lika litet hörsammades öfverståthållarens flera gånger upprepade varningar. Folkhopen fortfor med otidigheter, skrän och stenkastning. Ny »choc» gjordes af hästgardet nedför och uppför brinken, och nya tillkomna afdelningar af fotgardet trängde med fälld bajonett ned till Riddarhustorget och fattade posto mellan Stora Nygatan och Myntgatan, under det beteckningen af änkefru Törnqvists hus stod kvar där, och öfre delen af brinken fortfarande innehades af de på den punkten först uppställda gardisterna. Dessa ledo mest, ty där var stenkastningen häftigast, och mot den punkten riktades folkhopens anfall ihärdigast. De bland den skränande och stenkastande massan, som trängts nedåt Riddarhustorget, sprungo genast upp för Stora Gråmunkegränd tillbaka till Västerlånggatan eller upp för gränderna från Myntgatan till
