sig själf för stenkastningen, hvilken ånyo tilltog i
häftighet.
En del af folket sökte tränga upp i öfre delen af brinken, men där stod en ännu starkare afdelning fotgarde, hvilken visserligen hindrade framträngande till Storkyrkan och slottet, men själf led mycket af stenarne, hvilkas antal där verkligen gjorde skäl för namnet »stenregn». Många soldater sårades, somliga ganska farligt, ehuru icke någon, hvilket dock uppgafs, dödades. Flere af kavalleriets hästar blefvo också sårade, några ganska allvarsamt.
Enligt en i Posttidningen några dagar efteråt meddelad, men högst opålitlig och i flera afseenden ensidig skildring af oroligheterna, hvilken talade om knifhugg från folkets sida samt skurar af sten från husens öfre våningar och att eldvapen varit synliga i folkhopen, liksom att skott afskjutits från fönstren — enligt denna apokryfiska framställning från en person som sannolikt icke själf sett något af tilldragelsen, skulle också en kanon ha planterats mellan gamla banken och Storkyrkan. Det är ju möjligt, men då måste den icke ha stått där länge, ty ett par timmar efter den korta gevärselden fanns ingen kanon på den platsen och ej hörde jag någon bland de personer som förut befunnit sig på ort och ställe tala om någon sådan. Att icke något enda kanonskott lossades under de två dygn oroligheterna fortgingo, är alldeles säkert. Men att gevärsskott däremot föllo, och det i flera omgångar, från militärens sida, är lika visst.
Under folkhopens skrän och hånskratt red kommendanten öfverste Dævel ned för Storkyrkobrinken,