Hartmansdorff, sökte några af våldsgärningarnas
försvarare, ty sådana funnos verkligen, godkänna det,
emedan presidenten »hjälpte att beskydda judarne,
som förtryckte de kristna och förde pengar ur landet».
För öfrigt förblandades Hartmansdorffs och Hiertas
föregifna illvilliga planer, och de två politiska
motståndarne utmålades lika fult af den okunniga hopen.
Under det fönsterrutorna klingade i olika stadsdelar, fortfor tumultet lika häftigt på Gustaf Adolfs torg och sträckte sig upp åt Regeringsgatan, till dess denna gata rensades genom en ny »choc» af hästgardister. Men så snart den skränande hopen skingrades på ett ställe, samlades den genast på ett annat, och så fortfor det under större delen af natten. Kl. 3 på morgonen tycktes dock lugnet vara fullkomligt återställdt.
⁎
Men på söndagsmorgonen skulle Stockholm naturligtvis ut och se på förödelsen samt framför allt räkna de krossade fönsterrutorna, och så uppstodo åter folksamlingar. Många ämbetsmän och borgare erhöllo varningar för mot dem tillämnade våldshandlingar, och hotelser om mordbrand förnummos också.
Öfverståthållaren utfärdade proklamation med varningar och föreskrifter, och många välsinnade af Stockholms manliga befolkning bland de bildade klasserna sökte afstyra vidare oordningar. Yngre män i stort antal och af olika samhällsklasser erbjödo
