sig frivilligt att därvid vara behjälpliga. De
uträttade dock ingenting.
Kl. 4 e. m. var upploppet åter i gång, och fönsterinslagningen upprepades på Norrmalm. Den konditoributik med schweizeri, som i n:r 13 vid Drottninggatan innehades af August Davidson (Wilhelms bror), plundrades af en skara pojkar, men detta pojkstreck omtalades genast i andra stadsdelar såsom vore folket i färd med att plundra alla handelsbodar vid nämnda gata.
Storkyrkobrinken tycktes dock utöfva största dragningskraften på den oroliga folkmassan, och strax på söndagseftermiddagen var brinken åter fylld med en tät skara som förde ett förskräckligt oljud och kastade sten på den uppställda militären.
Öfverståthållaren infann sig själf bland hopen och sökte återföra den till ordning och lugn. Då detta icke hade någon verkan, upplästes upprorslagen af en öfverståthållaren följaktig civil tjänsteman, men folkhopen skingrades icke förr än någon hittade på att man borde gå till Brunkebergstorg igen för att slå in fönsterna hos polismästaren Bergman, som bodde i n:o 9 vid nämnda torg. Det hade man glömt, och för att genast godtgöra den försummelsen begaf sig en stor skara dit, hvarigenom folkhopen i Storkyrkobrinken betydligt minskades.
På eftermiddagen hade jag sammanträffat med en studentkamrat, som samma termin lämnat Uppsala och nu skulle begifva sig till Västkusten. Skjutsen stod redan färdig utanför Bergstrahlska huset, under det vi tömde ett afskedsglas på Winters (sedan Bährs) schweizeri i nämnda hus vid Riddarhustorget. Så
