Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/228

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
220
UNDER RIKSDAGARNE.


På Stockholms gator syntes, då riksdagen var i annalkande, ovanligt många allmogedräkter. »Långe dalkarln» väckte uppseende. Det var icke den sedan bekante »långe dalkaren», Liss Olof, utan dennes far Liss Lars, men också hemma i Vestannor. Kråk-Matts i Utmeland fäste också uppmärksamheten på sig. En klumpig karl med rödbrusigt ansikte sågs ständigt i sällskap med en fint klädd herreman, ur hvars åldrande, men vackra anlete med de intagande ögonen lyste intelligens och världskännedom. De två voro riksdagsmannen, bankofullmäktigen Bengt Gudmundsson från Halland och hans vän och skrifkunnige rådgifvare öfverstelöjtnanten Gustaf Hierta, hvilken ansågs ha författat det representationsförslag som bar Gudmundssons namn.

Ståndens klubbar voro redan öppnade, och i bondeståndets, belägen en trappa upp i Bergstrahlska huset, ingången från Munkbron, samlades ej blott bönder och medlemmar af de andra stånden, då de sistnämnda hade något att öfverlägga med de förre, utan äfven dessas skrifkunniga biträden samt, innan kansliernas tillsättande, en legion af platssökande tjänstemän.

På bondeståndets klubb kunde man, bland andra, göra bekantskap med gamle Rutberg från Norrbotten, ålderspresidenten, hvars starka ansiktsfärg lyste som en fyrbåk för ståndsbröderna, och den allvarlige, ärligt och troget frisinnade Per Sahlström på Berga, en af ståndets, att icke säga hela riksdagens, insiktsfullaste och intelligentaste ledamöter. Vid 1850—51 årens riksdag var han sextiofem år, men lefde ännu sexton år därefter, hedrad och vördad af ett yngre släkte.