kanslisterna sin skrifkunnighet till ståndsledamöternas
förfogande. Man förfärdigade motioner och anföranden
i stort, och äfven ganska framstående riksdagsmän
betjänade sig af detta biträde. Bland
ståndsledamöterna under 1850—51 och 1853—54 årens
riksdagar erinrar jag mig endast Pehr Sahlström,
Zetterberg, Strindlund, Nils Pehrsson i Ringstorp och
den unge Nils Larsson i Tullus samt några få andra
som icke anlitade denna hjälp.
Många voro visserligen lika själfständiga, som dugliga att författa hvad som kunde behöfvas, men antingen för bekväma eller benägna att lysa med något som väckte uppmärksamhet, och de vände sig i synnerhet till Crusenstolpe, öfverstelöjtnanten Gustaf Hierta, Teodor Sandström eller sådana framstående skriftlärda, hvilka icke stodo till tjänst för hvem som helst, utan läto använda sig af endast mera betydande riksdagsmän, kanske också af blott en enda såsom fallet ansågs vara med Gustaf Hierta, hvilken betraktades som Bengt Gudmundssons »allt i allom» och, så vidt kändt var, icke skref för några andra, hvilket dock icke hindrade, att han under sällskapligt umgänge inverkade ganska mycket på ett stort antal af ståndets ledamöter.
Då en vanlig kanslist satte i skrift en motion eller anförande af hvad slag som helst, var arfvodet i de festa fall 2 rdr banko, någon gång 3, men kunde möjligtvis höjas till 4 banko. En sedel på 6 rdr 32 sk. banko ansågs som höjden af frikostighet, men så gifmild var nästan blott Ola Persson i Hakarp, en fryntlig blekingsbonde, hvilken var klädd i tröja, men bror med alla kanslisterna.
