Stundom kunde slumpen foga så, att samme
kanslist som i riksdagsmannens namn skrifvit
anförandet också blef den som i plenum läste upp
det. En medlem af kansliet måste nämligen alltid
hålla sig vid sekreterarens sida för att läsa upp det
som föredrogs. Då hade namnfadern icke annat att
göra än att sitta och höra på hvad som gällde för
hans verk.
I själfva öfverläggningarna kunde kanslisterna naturligtvis icke blanda sig, men det fanns utom ståndet befintliga personer som, äfven om de icke fingo yttra sig offentligt, dock trängde sig ända in i plenirummet och sökte sufflera riksdagstalarne. En sådan närgången bondevän var majoren Gustaf Mauritz Stjernsvärd, en intelligent och kunskapsrik, men högst oförsynt man, författare till många arbeten i militärväsendet. Han hade med utmärkelse, sades det, tjänat som fransk officer i Algérie och äfven uppfunnit en ny smörtjärna, men var sannolikt ej alltid fullt tillräknelig.
⁎
För öfrigt voro de som sökte inverka på bondeståndet alltid till hands, fastän icke i plenisalen, hvaremot de ganska ofta, somliga nästan hvarje afton, infunno sig på klubben, hvilken då, som sagdt, var i Bergstrahlska huset, en trappa upp från Munkbron. Den som dock aldrig, så vidt jag kan erinra mig, visade sig där var Crusenstolpe, hvilken endast gaf företräde i sin bostad.
