allmogemannen och drogo sin spader med honom så väl i
n:o 13 Lilla Nygatan, som i flere andra Stockholmska
borgarhus, och därmed fortforo de ända till 1858,
då Strindlund icke blott var talman för sista gången,
utan äfven för sista gången bevistade någon riksdag.
År 1872 afled han, i sitt åttionde år.
⁎
I hvardagslag lefde riksdagsbönderna i allmänhet tämligen indraget, och många af dem förde matsäck med sig hemifrån, som de i all enkelhet förtärde i sina kvarter i Göran Helsingegränd eller någon annan af gränderna mellan Västerlånggatan och Stora Nygatan. För öfrigt träffades de ofta på källaren Iduna vid Lilla Nygatan, där Engström, »den politiske källarmästaren», gärna umgicks med dem, eller på Norges vapen vid Stora Nygatan, dit samme källarmästare sedan, som jag vill minnas, öfverflyttade, men hvilken källare slutligen innehades af C. W. Brinck, som därefter i många år var tappare af D. Carnegies göteborgsporter och afled i januari 1904 i den höga åldern af 94 år, då »Norges vapen» långt förut hade försvunnit.
En otvifvelaktigt behaglig omväxling erbjöds i de festmiddagar som tillställdes då och då, men just icke förekommo synnerligt ofta. Tätare var det mellan de sexor i hvilka hela ståndet deltog. Under det att middagarne vanligtvis höllos på Blå Porten eller Franska värdshuset på Djurgården, intogs sexorna på Logen, d. v. s. Frimurarordens restaurant på Riddarholmen, i ordenshuset, nu Generalstabens lokal,
