Med början af 1850-talet begynte vår sceniska
konst att undergå en icke oväsentlig förändring,
hufvudsakligen en följd af hvad redan förut
åstadkommits inom den dramatiska litteraturen. Det var
slut med det stora klassiska eller pseudoklassiska
skådespelet, och det var nästan förbi äfven med det
romantiska dramat. Verklighetsdramatiken trängde sig
igenom, och därmed började äfven framställningssättet
att förändras.
Flere bland de gamla framställarne funnos ej mera, och det är ej heller troligt, att, om de ännu uppträdt, de väckt samma bifall som förut. I fall Emelie Högqvist förunnats längre lifstid och fortsatt förmåga att uppträda på scenen, hade hon sannolikt icke gjort någon vidare lycka med sin Orleanska jungfru, Maria Stuart, Julia och Ophelia. Men hon var död tre år före 1850 och hade redan ett år före sin död uppträdt för sista gången på scenen.
Med från unga år bevarad hågkomst och med äldre vänners uppgifter om denna högt prisade skådespelerskas sätt att tala, i synnerhet i det högre skådespelet, föreställer jag mig, att det åtminstone på 1860-talet skulle ha förefallit »affekteradt». Det var nog också detsamma med t. ex. fru Westerdahl, ehuru hon uppträdde öfver femton år längre och hann något sätta sig in i den nya tidens fordringar. Full natur var det icke, åtminstone efter nyare kraf.
Annorlunda var förhållandet med Elise Jacobsson, den unga flicka som 1850 uppträdde i Lilla kusin och genast tillvann sig äfven ett nyare framställningssätt tillgifna teatervänners stora bifall. Ehuru kritiken, sannolikt icke utan skäl, sedan anmärkt, att
