och hennes Susanna, Rosina och många flera
sångroller, men i synnerhet Rose Friquet (i »Villars
dragoner») skola utan tvifvel alltid hågkommas.
Hennes tidiga afgång från teatern beklagades af alla
våra operavänner.
Bland kungl. teaterns äldre konstnärinnor var fru S. Bock en högt värderad skådespelerska, och under 1850-talet blef hennes dotter Bertha Bock framstående bland de yngre samt fortfor äfven efter sitt giftermål med poeten Tammelin att i lång tid uppträda med stort bifall och ärfde moderns utmärkta förmåga att handleda nya skådespelarämnen.
⁎
Bland talscenens manliga medlemmar intog, 1850, Nils Wilhelm Almlöf obestridligt främsta platsen. Vid halfseklets ingång hade han redan fyllt sitt eget halfva århundrade, men kände sig ej för gammal att ändra sitt framställningssätt på scenen i öfverensstämmelse med den nya riktningens kraf, utan att därför släppa efter något som han ansåg oundvikligt förenadt med skådespelarens konstnärliga uppgift.
N. W. Almlöf stod under sin långa konstnärstid i högt anseende, och af hans deltagande i sällskapslifvet kände man sig hedrad. Hans eget hem var ock utmärkt för fin umgängeston, så väl då han bodde vid Norrlandsgatan som i n:o 6 Smålandsgränd och, på senare tider, i n:o 14 Nybrogatan, där han afled några och tjugu år efter den tidrymd som nu skildras.
