N. W. Almlöfs son Knut beträdde scenen första
gången 1851, men det skedde i Uppsala, vid Pierre
Delands sällskap. Under hösten 1852 uppträdde
han vid kungliga teatern, hvarifrån han dock afgick
redan året därpå och dit återvände först med Mindre
teaterns öfvergång till kunglig scen 1863, då redan
med erkändt konstnärsrykte. Under hela 1850-talet
visste vi här i Stockholm icke mycket af den konstnär
som sedan blef en af hufvudstadsscenens förnämsta.
Den som obestridligt gjorde ett mäktigt intryck på scenen var Georg Dahlqvist, en af vår skådebanas mest betydande konstnärer. Som enskild person lärde man kanske bäst känna honom vid schackbrädet i det lilla rummet innanför De la Croix’ kafé i basaren på Norrbro. I andra sällskap såg man honom ej ofta. Hård var hans hela lifvet igenom förda strid mot de timliga bekymren, men de förmådde dock aldrig öfvervinna hans fasta förtröstan på det ideellas seger. I öfverensstämmelse med denna förtröstan fortgick hela hans konstnärssträfvan.
Ville jag ha riktigt roligt, gick jag på kungl. teatern en afton då någon glad talpjäs där uppfördes, och sådana förekommo på den tiden ofta nog. Svante Hedin och Johan Jolin samt, några år senare, Georg Norrby gåfvo oss anledning till ihärdiga skrattsalvor. Sällan har man väl haft så stort nöje på någon teater.
Det var på våren 1850 som En bengalisk tiger gafs första gången på Stora teatern, och Svante Hedin roade rent af våldsamt i Cerfeuils roll. I det stycket uppträdde också fastän i en obetydlig roll, en ung elev, Charlotte Linderoth, hvilken ett år
