Dahlqvist och Torsslow, och hvar och en hade i
den inlagt något af sin egen konstnärs-individualitet.
Men det var ock fallet med Swartz, och den skilde
sig helt och hållet från föregångarnes. Hvad Swartz
i synnerhet vinnlade sig om var det noggranna
utarbetandet af karaktären samt att taga sig i akt för
att lämna något åt slumpen, hvilken så ofta, men
föga välförtjänt fått namn af »inspiration». Så som
den unge skådespelaren då löste sin uppgift, sträfvade
han också allt framgent att tolka de roller som han
blef anförtrodd, aldrig förgätande det höga mål som
föresväfvade honom. Mycket tvistades bland
teatervännerna då för tiden om den unge konstnärens
framställningssätt, och vedersakarne tystnade väl aldrig
under Edvard Swartz’ långa teaterbana, men de som
fingo rätt voro likväl de hvilka i början af
1850-talet togo hans parti, och det var en ganska stor
skara konstnärer, skriftställare och bildadt folk i
allmänhet.
Man dryftade konstfrågor ganska lifligt på den tiden, och teatern var naturligtvis icke hvad som minst afhandlades. Äfven skådeplatsernas större eller mindre vikt och betydenhet afhandlades oupphörligt. Mellan kungl. teatern och Mindre teatern, fortsättning af Lindebergs Nya teater, rådde ej ringa yrkesafund, och det kunde hända, att dessa två scener företogo sig att uppföra samma stycke.
Så var åtminstone förhållandet 1853, då Mélesville’s af A. W. Lindeberg öfversatta, med musik af Foroni försedda komedi Sullivan uppfördes på kungl. teatern och samma afton i en öfversättning af F. N. Berg gafs på Mindre teatern. Öfversättaren
