Bruce var då en femtio års man och såg ganska
bra ut samt tycktes fortfarande utöfva stor inverkan
på fruntimmerna. Han var för tredje gången gift,
men öfverstinnan såg man icke till. Redan ett
fjärdedels århundrade förut hade han ingått sitt första
giftermål, och det fjärde inföll få år efter hans
uppträdande hos Borg och Persson.
Många ansågo honom som ett slags Cagliostro. Charlatan var han obestridligt, utan egentlig bildning, men egendomlig i sin gränslösa oförskämdhet. Att denne »storskojare», som flere kallade honom, väckte intresse hos Almqvist är ej så underligt, men besynnerligare är att han kunde vinna erkännande af den redbare Borg, som visserligen var en öfverdrifternas och ytterligheternas man, men strängt höll på ärlighet och en rättskaffens vandel. På Borg kunde ej den omständigheten inverka, att Bruce Bey var svåger till baron v. Brunnow, ryskt sändebud i London, men för Bruce själf var denna släktskap otvifvelaktigt af stor nytta och skall, bland annat, ha åtminstone bidragit till den framgång han rönte i turkisk tjänst.
Crusenstolpe såg man aldrig på dessa soaréer, men L. J. Hierta infann sig ett par gånger. Blanche syntes ej till, men under en god del af den tiden vistades han i Paris. Det var i synnerhet de yngre litteratörerna, det s. k. unga Sverige, som deltogo i samkvämen. En afton visade sig den tjuguåriga magister Edvard Flygare, fru Flygare-Carléns son, hvilken då började uppträda som författare och hade redan gifvit ut romanen »En blaserad man, stadd på upptäcktsresa efter den landtliga oskulden».
