Af sina närmare vänner skildrades Edvard
Flygare såsom icke blott i hög grad intelligent, utan
äfven ganska älskvärd och tilldragande. För dem
som ej kände honom så nära, utan blott en eller
annan gång kom i hans sällskap föreföll han ganska
otillgänglig. Sällskapskretsen hos Borg tycktes ej
heller vinna hans bifall och han syntes i den blott
en gång. Han var sjuklig och afled redan innan
utgången af 1852. Obestridligt ägde han ganska
stora författaranlag, hvilka dock i nyss nämnda
roman icke hunnit till någon betydligare utveckling.
Fordringarne kunde ej heller vara stora på en
tjuguårig skriftställare. Ett posthumt arbete af honom,
kalladt Borta och hemma, som utgafs af hans mor flere
år efter hans död, var onekligen af större värde.
Samtidigt med Borg och Persson, jag tror till och med i deras sällskap, hade en tredje Lundastudent anländt till Stockholm. Hans namn var Carl Wilhelm Bergman, i Lund skämtsamt benämnd den absoluta anden, till sin yttre människa mycket lång och ytterst mager, med ett litet hufvud, ur hvilket ett par milda ögon människovänligt blickade på världen.
Vid ankomsten till Stockholm var han tjugusju år och hade i kappsäcken ett par manuskript, Den religiösa frågan och Den sociala frågan, hvilka bägge han här gaf ut under år 1848. De ansågos af honom och hans vänner som banbrytare på en ny väg, men väckte föga uppmärksamhet hos allmänheten. Ej synnerligt mycket större åstadkom Bergmans roman Clara Winqvist, som utgafs i två delar, tryckta hos Marcus & komp. 1849.