UTOMHUS.
Under min tidigare barndom såg jag just icke mycket af lifvet på Stockholms gator, men hvad jag såg stannade i minnet. Mig syntes rörelsen storartad, fastän den i själfva verket ej var synnerligt betydlig och på intet sätt kunde jämföras mot i slutet af århundradet. I skolan lärde jag mig, att hufvudstadens folkmängd på 1830-talet utgjorde 80,000 personer, och det var, erfor jag sedan, icke mer än mellan 4 och 5,000 i ökning på ett halft hundra år. Och huru såg det ut i denna stora småstad?
Gick man Västerlånggatan framåt en morgon, fann man bodägarne och deras biträden, de s. k. handelsbetjänterna, i fart med att skrufva från träluckorna och taga ett kvasttag utanför dörren. Men alla bottenvåningarna vid den gatan voro icke då ännu inredda till handelsbodar, och i de öfre våningarna fanns icke en enda lägenhet, som begagnades till butik eller kontor. De upptogos helt och hållet af boningsrum. För en hygglig våning på fyra eller fem rum erlades en hyra af ett par hundra riksdaler riksgälds, och man klagade öfver de »oskäligt höga» hyrorna.
