vore det, förklarade han, »utan all författarens
förskyllan eller värdighet». Han redogör själf i
förordet för innehållet.
»En enda mans syndiga begär», säger han, »afkunnar en annans dödsdom, gör en stackars kvinna till ett slags på en gång barnamörderska och själfmörderska, förgiftar tvenne familjers hela tillvaro och sträcker, ännu långt bort i tiden, sin förbannelse öfver varelser som icke ana från hvilket håll det onda kommer — och denne man går ändock sin bana hedrad och berömd framåt.»
»Inte ligger däri någon tendens?» utropar författaren, och så går han på så tendentiöst som möjligt. Romanen börjar med en arkebusering, som ock är ett brodermord och följes af åtskilliga andra gräsligheter, slutande med att hjältinnan dör af misshandling efter ett försök till våldtäkt. Allt detta framställes såsom beroende af orättfärdiga samhällsförhållanden, hvilkas reformerande påyrkas af författaren.
Pontin började sin författareverksamhet med en reseskildring, kallad Här och där bland skandinaver och tyskar, ett ganska intressant arbete, som kom ut 1846, hvarefter följde ett kanske förut författadt Äreminne öfver grefve Dahlberg, år 1847 belönadt med Svenska akademiens andra pris, och, samma år, romanen Lydia, som onekligen var författarens minst lyckade arbete. Något större värde torde böra tillmätas den romantiskt historiska skildringen Vadstena förr och nu och måhända äfven skådespelet på vers Agda som uppfördes på kungl. teatern i början af 1850, men med den nionde föreställningen slutade sin tillvaro och snart glömdes.
