Västerbottens norra domsaga, återflyttade slutligen till
Stockholm, där han afled 1901 åttiotvå år gammal.
Hvad här anmärkts mot Bergmans och Ekewalls litterära arbeten kan sägas också om Pontins Lydia, hvilken roman af författaren själf utgifves vara »målning efter naturen», men där det naturliga är ganska svårt att upptäcka.
Constans Pontin tillhörde icke den krets som slöt sig kring Borg, men räknades likväl till den tidens »unga Sverige». Son till medicinalrådet, lifmedikus Pontin, och själf kammarjunkare samt slutligen kammarherre och t. f. ceremonimästare vid konungens hof, var han strängt konservativ i politiken samt varm vän af kungamakten och adelns företrädesrättigheter, men på samma gång nitälskande för åtskilliga sociala reformer, t. ex. för judarnes likställande med öfriga medborgare.
I sitt umgänge var han fri och obesvärad och föraktade icke, oaktadt han ansågs tillhöra den högre societeten, att sällskapa med personer så väl ur medelklassen, som de s. k. lägre klasserna. Bildningscirkelns idé omfattade han med mycken värme och höll föredrag i cirkeln samt var till och med en tid dess sekreterare. Oaktadt denna »folklighet», ansågs han af mången som »stram» och »snobbig», men detta obestridligen med orätt.
För filantropiska försök intresserade han sig mycket och var t. ex. en af ifrarne för matassociationen, hvars delägare skulle såsom ränta på tillskjutna pengar erhålla matvaror, ett dödfödt företag.
Författaren var icke nöjd med att man kallade Lydia »tendensroman». Är den verkligen en sådan,
