välmenta uppmaning till kapten Anders Lindeberg,
då denne för »majestätsbrott» dömts till döden och
vägrat begära nåd.
»Låt dem ta ert hufvud, herr kapten! Det gör så godt», utropade Götrek, som fått tillåtelse att i stadshusfängelset besöka den lifdömde.
Götrek var varm och uppriktig frihetsvän. Det var hans fasta öfvertygelse, att dödsdomens verkställande på en person som dömts för en obetydlighet skulle väcka sådan ovilja mot Karl Johans regering, att ingen sedermera kunde taga den i försvar. Därmed vore ej så litet vunnet, menade Götrek.
Detta naiva »gör så godt» utropades långt före den tid, då han började sin, som han ansåg, samhällsskapande verksamhet och i det ändamålet höll tal i Borgs arbetarförening samt predikade kommunism.
Han hade då haft antikvarisk bokhandel på många olika ställen efter hvarandra, först vid Riddarhustorget i huset Lyktan, där Söderströms hattbod sedan inrymdes, hvarefter han flyttade till Eskilstuna, återkom till Stockholm och idkade »bokhökeri» än i Aspelinska huset vid Brunkebergstorg, än vid Trångsund samt längsta tiden vid Nya Kungsholmsbrogatan, där han ock hade lånbibliotek och ett »skillingslotteri», hvars högsta vinst gick ända till åtta riksdaler riksgäld, som utbetalades i reda penningar, men också kunde erhållas i gamla böcker, och det senare tyckte Götrek mest om.
Till biträde hade Götrek någon tid den sedan för egen räkning verksamme antikvarien V. R. Seelig samt, under en annan tid, den unga skalden
