Bland de öfriga som träffades hos Götrek voro
ett par studenter samt några unge »män i verken»,
t. ex. en e. o. tjänsteman i Rikets ständers bank vid
namn Frans Widstrand, den frimodigaste och i åsikter
mest framskridne af hela sällskapet. Han stack aldrig
under stolen med sitt förakt för det gamla
samhället och sin åstundan att göra rent hus. De äldre
banktjänstemännen skrattade åt honom, förargade sig
också mer än en gång öfver hans »tokigheter», men
kunde ej undgå att hysa aktning för hans stora
duglighet och oförskräckta sinnelag, hvilket alltid gjorde
sig gällande, så oansenligt den unge mannens yttre
än var, då han linkade sin väg fram, med det ena
benet betydligt kortare än det andra.
Widstrand var född i Nerike samt hade i Uppsala tillhört Södermanlands-Nerikes nation och förtroligt umgåtts med August Sohlman och Erik Edlund, fysikern. I banken hade han otvifvelaktigt en god framtid, men trifdes icke i Europa, utan öfverflyttade till Nordamerika, där han förstörde sin förmögenhet på onyttiga kommunistiska företag och kom till den otvifvelaktigt förhastade öfvertygelsen, att hela det amerikanska samhället icke vore annat än en samling skojare. Slutligen lefde han i stor, men hjältemodigt buren fattigdom och afled efter några och trettio års amerikavistelse.
⁎
»Välkomna, kära vänner!... Ha vi någon Populaire i dag?» det var Götreks vanliga hälsning till »bröderna». Han var naturligtvis sällskapets
