fiender eller blott gjort sig på något sätt misshagliga
eller — som dessa om medlen aldrig nogräknade
legohjon smutskastade, emedan de blifvit hyrda därtill.
I skandalbladens tjänst visade sig flere enskilda
personer mycket verksamma.
Det var i synnerhet två Stockholmstidningar som gingo långt i skamligt uppträdande, och de voro Söndagsbladet och Folkets röst, det förra redigeradt af f. d. handelsbokhållaren Edvard Sjöberg, det senare af hofrättsnotarien Frans Sjöberg, icke i släkt med hvarandra.
Folkets rösts redaktör var en intelligent och talangfull man, under det Söndagsbladets var inskränkt och talanglös, men bägge stodo på samma trappsteg i skandalös oförskämdhet. Frans Sjöberg umgicks, åtminstone i början af sin offentliga bana, i bildade och hederliga kretsar, under det Edvard Sjöberg aldrig sågs tillsammans med hyggligt folk. Så var Frans Sjöberg länge en omtyckt, aldrig svikande deltagare i de vid slutet af 1840-talet verkligen fina och af aktningsvärda, om ock nöjeslystna personer eftersökta balerna på Djurgårdsbrunn, där Edvard Sjöberg aldrig skulle ha fått tillträde, ifall han sökt det.
Det kom dock en tid, då hyggligt folk ej längre ville sällskapa med Frans Sjöberg heller, hvilket sannolikt gjorde denne hätskare och hvässte hans penna mot samhället.
De två tidningarna lågo i ständig fejd med hvarandra och öfveröste hvarandra med de skändligaste okvädingsord. Det var endast mot Lars Hierta och mot Aftonbladet i allmänhet som de voro vänner och bundsförvanter. Deras skymford sins emellan
