kunde öfverträffas endast af deras lika gemena som
ihärdiga angrepp på Hiertas person, familjeförhållanden
och enskilda företag. Den af honom grundade
stearinljusfabriken hånades oförsynt.
Det var i synnerhet efter den »Almqvistska katastrofen» som de två bladen öfverföllo Hierta med hänsynslös och omotiverad förbittring. Åt de teckningar som illustrerade angreppen måste man dock draga på munnen, ty de voro, åtminstone delvis, om ock grofva, ganska lustiga, och bland andra erinrar jag mig en teckning, af, som jag vill minnas, den ganska kvicke, men föga hänsynsfulle trägravören Gustaf Wahlbom, hvilken framställer hin håle dragande af med Almqvist, under det Hierta skyndar efter utropande: »Söta bror fan, låt mig få igen min präst!»
Den misstanke som väl icke utan skäl hos nästan hela allmänheten uppstått mot Almqvists förhållande till v. Scheven och som den misstänkte genom sin flykt gifvit ytterligare näring, var ock ganska obehaglig för Hierta, enär Almqvist stått i så nära förhållande till Aftonbladet, utan att Hierta därför kunde på något sätt kännas skyldig att svara för Almqvists uppförande.
Emellertid var Hierta mycket obehagligt berörd af »katastrofen», och jag erinrar mig, huru jag på besök hos en af mina bekanta, hvilken bodde på Barnängen, där Hierta då också hade både fabrik och bostad och hvilken plats därför af skandalpressen kallades Svältängen, hörde Hierta, som infann sig hos min värd, yttra sig ganska bekymmersamt om de rykten som voro i omlopp och till hvilka Hierta icke ville
