det orenaste och vidrigaste kanske något lands
romanlitteratur har att uppvisa.»
Fru Carlén tog sig, så vidt jag minnes rätt, icke synnerligt nära af anklagelsen, men den som blef i hög grad öfverraskad var professor Palmblad, hvilken då sysslade som bäst med att i sin konservativa politiska tidning Tiden skydda samhället mot hvad han ansåg vara fräcka försök att komma det på fall.
Hvarken Bergstedt eller Palmblad hade ungdomens förtroende, och i något större mått skänktes det väl ej heller åt då varande öfverstelöjtnanten J. A. Hazelius, hvilken på detta samma år 1851, då så mycket märkligt tilldrog sig i himmel och på jord — t. ex. en total solförmörkelse — öfvertog ledningen af den nya, fastän på Dagligt Allehandas grund uppväxta Svenska tidningen, som skulle blifva ett »bestående organ för det förmedlande tänkesättet».
Af dem som ville företrädesvis anses frisinnade betraktades Hazelius som allt för grå, men var dock i själfva verket själfständig och orädd, aldrig tvekande att oförskräckt uttala sin mening och försvara sina åsikter, äfven om han skulle vara ensam om dem.
Lustigt var onekligen att höra, huru man från ett annat håll betraktade den höge militärens ingripande i dagsprässen.
— Hazelius fördärfvar ju sin framtid! — utropade man, beklagande hans »ungdomliga öfverilning».
Det är dock att märka, det mannen då var några och femtio år samt redan länge öfverstlöjtnant. Han blef ock, ej långt därefter, öfverste och chef
