Ännu förnämare än Drottninggatan, men utan
minsta betydelse för affärslifvet var Stora (Västra)
Trädgårdsgatan, och så är det äfven i vår tid, då
blott ett par, tre verkliga butiker finnas där, men
bland dem en mycket fin och dyrbar affär, tillhörig
juvelerarfirman J. E. Torsk. Lilla Trädgårdsgatan
(nu Kungsträdgårdsgatan) hade visserligen glädje af
sitt granskap till Kungsträdgården, men var utan
anseende, till större delen bebyggd med små trähus,
med Brödraförsamlingens då ganska tarfliga stenhus åt
gatan och trähuset på gården, med församlingens »sal»,
samt Schulzenheimska huset i hörnet af Arsenalsgatan.
Kungsträdgården var en af mina mest eftersökta platser under ströftågen i pojkåren. Den hade dock under det närmast föregående årtiondet underkastats en genomgripande förändring och var icke mera någon trädgård, utan ett af några alleér omgifvet sandhaf, där icke en enda blomma fröjdade ögat, men i hvars midt man såg Karl XIII:s kungastod, hvarom folkhumorn utlät sig föga aktningsvärdt. I norra änden af torget låg ännu, med en sida åt Änkhusgränd, den gamla orangeribyggnaden, som en tid begagnats till danssal och då kallades Vauxhall, sedan till arsenal och slutligen till brunnssalong, där professor Mosander tillhandahöll många slags vatten. I hörnet, midt emot änkhuset, låg det forna trädgårdsmästarbostället, »Lilla orangeriet», hvarest Atelierbyggnadsbolagets hus uppfördes 1866, men där, på nu i fråga varande tid, fanns ett anspråkslöst värdshus, utanför hvilket »fältmusik» uppfördes under sommaraftnarne, ett af de första försöken att med offentlig gratismusik roa stockholmarne.
