Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
UTOMHUS.


Badstugatan tvärt uppstigande Besvärsbacken, hvilken tyckes ännu vara likadan som på 1830-talet.

Så väl Katarina som Maria församlings norra delar voro öfverfulla med kojor och små trädgårdar i bergsremnorna. Små lusthus med härlig utsikt saknades ej heller.

⁎              ⁎

En stadsdel som ansågs mycket aflägsen, men intagande genom sina många trädgårdar och sitt landtliga behag var Kungsholmen, en liten stad för sig. För att från Stan komma dit begaf man sig antingen sjövägen från Riddarhusgränd till Röda bodarne eller öfver Norrbro landvägen ned åt Rosenbad, vid hvars kaj två järnjättar då reste sig, två genombrutna pyramider. På andra sidan strömmen stodo två alldeles likadana figurer. I många år stodo de på hvar sin sida om vattnet och voro ämnade till att uppbära kablarne för den hängbro af järn som skulle sträckas mellan Myntgränden och Strömgatan.

Det var Samuel Owen, bekant mekaniker från England, hvilken slagit sig ned i Stockholm, som gjort upp förslaget till hängbron, hvaraf hans mekaniska verkstad och gjuteri på Kungsholmen skulle draga fördel, och det var också från den verkstaden som järnjättarne förskrefvo sig.

Men bron kom aldrig till stånd.

»Owen vågar inte göra bron i ordning», hette det bland folket, »ty då skulle roddargummorna slå ihjäl honom.» Det var de kvinnor som rodde passagerarbåtar mellan Riddarhusgränd och Röda bodarna