De billigare fordonen, som tillhandahöllos af
åkarämbetet, bestodo i tvåsitsiga schäsar, hvilkas
ursprungligt bjärtgula färg nästan öfver hela laget
öfvergått i obestämd smutston. I ett sådant fordon
satt man bredvid körsvennen, »åkardrängen», och
det var ett föga behagligt grannskap. Ofta var
»drängen» öfverlastad och alltid trasig och
illaluktande, full med ohyra, grälig och frikostig på
svordomar och fula ord. Hästen som drog schäsen
var en eländig krake, hvars med trasor omlindade
ben, oaktadt oupphörliga piskrapp, rörde sig ytterst
långsamt och motvilligt.
Hvad som gällde schäsen på snöfri mark hade sin tillämpning på slädan vintertiden, dock med den skillnad, att på den senare slutligen anbragtes ett särskildt säte för körsvennen, hvarigenom passageraren befriades från ett alltför nära och alltför obehagligt grannskap. Detta bruk stadgades yttermera mot slutet af 1830-talet, då droskorna, målade i ljusblå färg, började användas, och därmed voro den som körde och den som anlitade fordonet skillda från hvarandra.
De på 1830-talet uppträdande giggarne begagnades ej mycket af åkarne, men en tid rätt mycket af enskilda.
⁎
Först år 1835 gjordes försök med omnibusar, men försöket ledde icke till annan påföljd än att Wilhelmina Stålberg tog det till ämne för en novell, »Den lyckliga omnibusfärden», hvilken nog lästes af