Nedanför utsiktsplatsen reste sig den stora, klumpiga
mastkranen, som föreföll mig vara riktigt
skräckinjagande.
På holmens andra sida låg, då som nu, det lilla numera under namnet Blåsut bekanta värdshuset, tätt invid segelleden. Midt på värdshusets gård brann alltid i en liten kur en stor lunta, vid hvars eld de besökande tände sina pipor. Närmare kastellet tilläts icke, vill jag minnas, någon tobaksrökning, liksom sådan var, ända till 1834, förbjuden utomhus i hela Stockholm. Detta hindrade icke att kastellet sprang i luften, hvilket dock inträffade först 1845. Orsaken blef aldrig uppdagad, men något människolif spilldes icke.
Under sensommaren och hösten 1834 skydde man Kastellholmen, ty då låg där ett kolerasjukhus nära intill det lilla värdshuset.
En längre utflykt var till Djurgården, men den företogs ganska ofta, fastän samfärdsmedlen voro tröga nog. Vanligaste vägen gick med »roddarbåt» från Stan till Allmänna gränd eller från Skeppsholmen till Bomslupsgränd och, mellan stora brädupplag, sedan till fots till Rundstycksgrind, midt emot Hasselbacken, där Allmänna gränd också mynnade ut.
Roddarbåtsafgiften har jag redan nämnt, men vid grind erlades också afgift, ursprungligen endast ett rundstycke, liksom vid alla grindar och portar in till Djurgården. Färdades man till lands, fanns ingen annan väg än Storgatan i ända, öfver gamla Djurgårdsbron, förbi Kaptensudden och in genom Blå porten, som på 1830-talet visst ännu, såsom jag vill minnas, var en blåmålad träport, fastän denna
