Vidare kunde man fortsätta vägen till Rosendal.
Men flertalet af Djurgårdsbesökande begaf sig
vanligtvis åt motsatt håll och stannade, så snart de
kommit innanför Blå Porten, vid Djurgårdsteatern,
som då ännu ägdes af De Broen’ska släkten, men
1835 öfvertagits af Torsslow och Pierre Deland för
att sedan omväxlande innehas af Torsslow, Fredrik
Deland och Pierre Deland. Teatersalongen var ganska
tarflig, och husets yttre hade utseende af en
gulmålad lada.
Nedanför Skansen gick vägen till Djurgårdsslätten. Byström började att ofvanför den vägen, mot slutet af 1830:talet, låta uppföra sin villa, men ofvanför »slätten» låg då Ludvigsro, där källarmästaren Pierre Bichard hade värdshusrörelse på den plats som förut intagits af Hasselbackskrogen, ett värdshus af lägsta rang, till och med sämre än Gröna Lund, som dock icke hade något godt rykte om sig. År 1836 sålde Bichard Ludvigsro till grosshandlar Michaelson, hvilken sexton år därefter öfverlät stället till Wilhelm Davidsson, nya Hasselbackens skapare.
Med undantag af att värdshusen på denna del af Djurgården voro af olika beskaffenhet mot nutidens, var lifvet på slätten föga annorlunda.
Det ena konstberidarsällskapet kom efter det andra, och tidtals funnos där till och med flere på samma gång. Den förste cirkus-direktören var fransmannen Foureaux, men han fick snart medtäflare i Gauthier, Tourniaire och Kuhn. En högtid var det för barnasinnet att få komma en afton till någon af dessa maneger. Det var föga mindre högtidligt att få se snabblöparen Philip, som sprang ända bort
