Fort gick det icke, men säkert och stundom
ganska långt. Klockan sex på morgonen steg
sällskapet ombord vid Flugmötet, och vid middagstiden
hade gummorna kanske knogat ända till
Drottningholm, där man steg i land.
Under färden var det alltid en af familjefädren som skötte rodret. En af ungherrarne hade gitarr med sig för att beledsaga sången, ty sång måste det alltid vara om bord, och ungdomen lät höra fina bitar, icke folkvisor och sådant där, utan stycken ur operor, ur Den stumma eller Fra Diavolo och hvad för öfrigt var nytt på 1830:talet. Det var först senare som folkvisan åter hördes.
När man rodde förbi Essingen, gnolade gubbarne gärna något ur Bellman, vanligtvis åtföljdt af en liten tår på tand, men bland den tidens ungdom var Bellman icke mycket på modet. Visserligen firades han alltid den 26 juli på Djurgården, där hans byst hade rests 1829, men i enskilda lag hördes han ej mycket af, åtminstone icke bland de unga. Det var först senare hans sånger åter intogo den plats som bör tillkomma dem, men då ej så mycket i soloföredrag, som ej mera i kvartett och kör, hvilket för dem onekligen är något främmande.
Sedan man besett Drottningholms slott både utan och innan, bar man matkorgarna till någon aflägsen del af parken, slog sig ned, bullade upp och gjorde sig en glad söndag, ty det var naturligtvis alltid en söndag, då ett sådant lustparti företogs.
Efter måltiden sprang ungdomen åter sista paret ut. Man sprang alltid sista paret ut. Möjligtvis kastade man också boll eller ring. Ungherrarne
