hjulade, och yngste lärpojken stod på näsan. Det
hörde till lustpartiet.
Men så begaf man sig i tid på hemfärden, ej alldeles omedelbart dock, utan med något uppehåll på en af Mälarens små holmar, där man gjorde upp eld och kokade kaffe. Hända kunde det, att kaffekokningen åstadkom en liten skogseld, men det störde vanligtvis icke glädjen. Glad var man, det är visst, och roligt hade man, ofantligt roligt.
Stockholmarne hade sina »speljakter» och segelslupar eller hyrde sådana vid Betlehems varf nedanför Skinnarviksbergen, men segling var dock icke mycket i bruk, och sådana segelbåter som våra vid början af 1900-talet funnos icke. »Söndagsseglare» kantrade då som nu, men okunnighet i segling var mycket större.
⁎
I de allra flesta fall var det på Mälaren som lustfärder med roddargummorna företogos, visst icke alltid till Drottningholm, men här och där med något mål vid de täcka stränderna. Mera sällan gällde färden Saltsjön, vid hvars omgifningar man fann få lämpliga landstigningsplatser.
Där träffade man dock på en hel mängd sjögästgifverier med hvar sin krog. Hade man väl kommit förbi Blockhusudden, med station för sjötullen, kom man till Fjäderholmarne, sedan till Kungshamn, till Skuru och Stäket samt så vidare åt det hållet eller rakt fram till Hasseludden.
Dessa krogar besöktes dock mest af skärgårdsbefolkningen på deras resor till och från Stockholm.
