Då man efter ett sådant besök ute i skärgården
återvände till staden, måste båten lägga till vid
sjötullen för att undergå tullvisitation. Denna var
visserligen icke synnerligt sträng, då tullnären såg
att fråga varit endast om en lusttur, och framför
allt, om han bjöds på en sup — så vida det fanns
något brännvin kvar om bord; men man vågade
icke undandraga sig visitationen eller hvad som fick
gälla för denna.
Tilläggandet vid Blockhustullen gaf anledning att prata om tullinspektoren där, öfverste Carl Otto Mörner, »konungamakaren».
⁎
Lustresor gjorde man visst icke hvar söndag. Långt därifrån. Man inskränkte sig kanske till Kastellholmen eller gick till Djurgården. I staden stannade man icke gärna på vackra sommarsöndagar.
Inträffade någon militärståt på Ladugårdsgärdet, och det var ofta nog under Karl Johans tid, försummades den icke af Stockholms borgare, i synnerhet om det var fråga om en af »hjältekungens» ståtliga simulacres. Hufvudstadens borgerskaps infanteri var ej längre med i uniformerad tropp, såsom ännu under Karl Johans första regeringstid, men i civil dräkt infunno sig de borgerliga infanteristerna eller »musketörerne» som åskådare och beundrare, med hustru och barn.
De flesta borgare hade visst då ännu sina gamla uniformspersedlar i behåll, och jag erinrar mig huru jag som liten gosse fick leka med min fars
