bantlerrem och patronkök samt hans uniformshatt af hög
form och med en liten ståndplym. Men
infanteristerna uppträdde ej mera, fastän, såsom här redan
omnämnts, officersgraderna ännu bibehöllos och noga
iakttogos.
Annorlunda var det med borgerskapets kavalleri, hvilka ganska ofta visade sig till häst. Den enda gången jag såg infanterister af borgergardet i tjänstgöring var vid Oscar I:s kröning, i september 1844, då ett par kompanier paraderade på Mynttorget, men då hade truppen ej varit i tjänstgöring sedan många år tillbaka.
Nu var det fråga om militärståt på »gäle» (det äkta stockholmska uttalet bland mindre bildade), och då försummade borgaren icke att infinna sig. Bodde man i Stan, lät man på en roddarbåt frakta sig öfver från Gustaf III:s staty till norra slaktarhuset, hvarpå man till fots begaf sig till det närbelägna Sillhofvet (nu norra Blasieholmshamnen), där man steg ombord i en annan af roddarmadamernas båtar, som gick till Grefbron, hvarpå man förbi de ruskiga stränderna vandrade uppåt Grefgatan, vid hvilken idel trähus lutade sig mot hvarandra.
Så kom man slutligen på den mycket knaggliga stenläggningen till Ladugårdslands tull förbi Djursborg, där gamle hofjägmästare Israel af Ström bodde och afled 1856. Och sedan bar det ut på gärdet, där tusentals stockholmare rörde sig mellan regementena och fikade efter att få se Karl Johan. Hvar denne red fram, mottogs han med starka hurrarop, och efter honom och hans uppvaktning vältrade en tät skara karlar som utan uppehåll