stadens utkanter, och jag erinrar mig en borgarfamilj
som hyrde sig sommarnöje vid Stora Gråbergsgatan
(nu Upplandsgatan) samt en annan som tillbragte
sommaren vid Norrtullsgatan, under det andra slogo
sig ned på Surbrunn.
De ofvan nämnda kullsniporna bidrogo dock mycket ej blott till enstaka utflykter, utan äfven till begagnande af sommarställen utanför Stockholm. Det gick så lätt att komma ut från staden, tyckte man, med så snabba samfärdsmedel. Så började redan i midten af årtiondet kullbåtar regelbundna färder från Slottstrappan, som Logårdsrappan då kallades, till Tegelviken, samt sedan också på Hammarby sjö och Norra Brunnsviken. Samtidigt gick »Carlbergs nya kullbåt», hette det, från Riddarholmsbrons norra sida till Bellstadsbro. Allt längre och tätare blefvo kullbåtsresorna, och allt mera lockades därför stockholmarne att söka frisk luft längre bort från staden, såsom på Essingen, Löfholmen, Gröndal o. s. v.
En och annan af vår hufvudstads förmögnare invånare begaf sig sommartiden till någon brunnsort, i synnerhet till Medevi, men de voro ganska få, och sällan företogs någon sådan resa af borgarklassen, om icke bland »Skeppsbroadeln». Men brunn drack man på stadens område, såsom vid Surbrunn, Sabbatsberg och Djurgårdsbrunn, senare också i Kungsträdgården, på Mosebacke och i Trädgårdsföreningen.
Jag nämnde Essingen och kan åberopa en gammal uppgift, att Lilla Essingen skulle ha varit det första af de sommarställen som begagnades af stockholmarne. Bland dem som komma därnäst torde Gröndal ha varit ett af de mest anlitade. Stället,
