vid Storgatan eller Nybrogatan, kanske till och med
i Smala Gränd och för öfrigt på hvar enda plats
hvarifrån en skymt af det stora festtåget kunde
uppfångas.
Till den dagen hade man rustat sig redan flera veckor förut. Då skulle allt nytt och fint i kläder vara färdigt, och olycklig den skräddare eller sömmerska som då ej fullgjort de uppdrag som lämnats. Då skulle stockholmaren börja sitt sommarlif, väderleken må vara hurudan som helst. Då tog han på sig de gula »kitajspantalongerna» och nankingsbenkläderna af det kinesiska bomullstyg som då var på modet. På hufvudet sattes en hvit halmhatt eller en brun rothatt. Man gick till Klingbergs på »Blå porten» och anställde en högtidlig invigningsfest, förklarande sommarfälttåget vara öppnadt. Hasselbacken fanns icke då ännu, åtminstone icke Davidssons Hasselbacke, hvarför medelklassens majfirare, efter att ha deltagit i lifvet på Slätten, återvände till Blå porten.
Det hände dock, åtminstone en gång på 1830-talet, att våren var så långt framskriden, att man kunde slå sig ned i gröngräset, taga fram matsäcken, i fall man hade någon, och göra sig en glad eftermiddag i Guds gröna natur. När Karl Johan då red förbi i spetsen för en lysande uppvaktning, lämnade man matsäcken, rusade utför backen och hurrade för gamle kungen. Fruntimmerna nego och viftade med näsdukarne, så innerligt belåtna med att ha fått se en skymt af majestätet.
Stater och kårer voro också i rörelse den dagen. Ej blott hästgardets officerskår syntes till häst på promenaden och tog kanske sedan in på Franska
