värdshuset, så vida middagen ej var beställd på Lilla
Sällskapet vid Munkbron, utan äfven borgerskapets
kavallerikår satt i parad på sina bryggar- och
bagarhästar och skumpade af till någon festlokal på
Djurgården.
Begaf man sig icke till Djurgården, satt man, som ofvan antydts, i fönster, helst vid Storgatan för att »se på folket». De som bodde vid stråkvägen till Djurgården hade vanligtvis bjudningar den dagen. Man fann det präktigt att från betraktandet af de glänsande uniformerna, de skinande hästarne och lackerade vagnarna på gatan höja blicken till fönstren, där man såg sommarklädda damer i högtidsskrud. Hade man ej bekanta vid Storgatan eller Nybrogatan, hyrde man sig ett eller ett par fönster vid de gatorna, och mången ung man gjorde sin lycka genom att bjuda »föremålet» och dess familj till några fönsterlufter vid stora stråkvägen.
⁎
Utom julmarknaden var det också ett par andra marknader som lifligt efterlängtades af ungdomen, och det var i synnerhet löfmarknaden, men till någon del äfven höstmarknaden. Den förra är allt för väl känd för att behöfva här beskrifvas. Höstmarknaden värderades kanske mest af den äldre åldersklassen. Den hölls i ett stort antal för ändamålet på Skeppsbron uppförda salustånd och innehöll i synnerhet väfnader samt var den redan år 1636 upprättade frimarknaden, hvilken skulle hvarje år öppnas den 29 september och ursprungligen räckte i tre veckor, men sedan pågick dubbelt så länge.
