ur huse» — äfven om man bodde aldrig så långt
från brandstället samt om det ock vore midt i natten.
Man skulle ovillkorligt se huru det brann, vara med om släckningen, som det hette, och rädda, som det också kallades. »Räddningen» gick till på det sättet, att folk som icke hade det ringaste med eldsvådan att göra, rusade in i ett hus som låg i grannskapet eller ock kanske rätt långt från eldsvådan och kastade möbler, sängkläder, böcker o. s. v. ut genom fönstren. Gick det ej ut genom fönstren, bröts det först sönder. I alla händelser krossades det på gatan.
Under tiden brann det i godt mak eller med vild häftighet, allt efter som vinden blåste eller byggnadsämnet var. Det dröjde länge innan någon spruta hann anlända. Så infann sig slutligen en med söndrig slang. Vattnet i den lilla kaggen som skvalpade på kärran var alldeles otillräckligt, och det lilla som fanns, rann ut genom den trasiga slangen.
Det var ett stort elände, och icke afhjälptes det genom att hvar och en som var med ansåg sig böra taga ledningen och kommenderade.
Det var en förskräcklig villervalla, en ofantlig förvirring, ett allas krig mot alla och ett storartadt folknöje. Men slutligen var nöjet till ända, och glädjemusiken drog genom gatorna, antingen eldsvådan hämmats eller flere hus brunnit ned samt kanske åtskilliga människor satt lifvet till.
Något i den vägen voro också de märkvärdiga sprutmönstringarna, ett alldeles ovärderligt folknöje. Med de usla redskap och de odugliga anordningar som då funnos, kunde eldsläckningen omöjligt bedrifvas
