tillgifvenhet för gamle kungen. Då han, efter
föreställningens slut, skulle begifva sig hem till slottet
igen, stod borgarskvadronen troget utanför
operahuset och slöt upp efter den kungliga vagnen. Detta
var ett så vackert uttryck af undersåtlig hängifvenhet,
att kungen fann sig föranlåten att gå ned på
borggården och tacka kavalleristerna, hvaröfver dessa på
sin sida icke kunde visa sig nog erkännsamma.
Det var icke alldeles på samma sätt som stockholmarne, ett par år därefter, uttryckte sig, då de »demonstrerade» utanför stadshuset med anledning af den dömde Crusenstolpes affärd till statsfängelset i Vaxholm, men nog betraktades äfven den demonstrationen, ehuru blod flöt och människolif spilldes, som en förlustelse. Man torde dock böra ihågkomma, att de uppträdande icke voro desamma 1838 som 1835. Borgerskapet var icke med vid stadshuset, ehuru många bland dem idkade en stilla opposition samt några till och med öppet togo parti för Crusenstolpe.
⁎
Förlustelse var det alltid äfven att infinna sig vid en eldsvåda, lika väl som att gå och se på brudar och på lik. Allt detta hörde till folknöjena ända bort åt halfva århundradet och väl ännu ett par årtionden till, hvad eldsvådorna angår. Så snart de första klämtslagen påkallat uppmärksamheten och kanske innan larmtrumman låtit höra sina dystra hvirflar, rusade man ut — det kunde sägas »man