tiden. Stycket hade först uppförts på Operan,
sedan på Dramatiska teatern i Arsenalen och efter den
skådebanans brand, återgått till Operan, men för
öfrigt spelats på många andra teatrar i Stockholm och
ett stort antal gånger.
Ganska ofta fick jag under min barndom »gå på spektaklet». Min far var en stor teatervän. Vi sutto vanligtvis på fjärde radens sida, någon gång i fonden, mera sällan i femte radens fond, hvilken icke var så dålig plats som man vanligtvis föreställde sig. Spektaklet började alltid kl. half sju e. m.
Jag blef således i tillfälle att se icke få teaterstycken, liksom att höra talas om skådespel och skådespelare. Mina föräldrar mottogo ej sällan besök af några bland den tidens teaterfolk. Af dem fäste jag mig mest vid en ung och synnerligt älskvärd skådespelare, Henrik Hyckert, otvifvelaktigt, som jag sedan fann, en af den svenska scenens förnämsta krafter, men som, utan känd anledning, föll i svårmod och begick själfmord 1845. Nils Vilhelm Almlöf och Olof Ulrik Torsslow beundrade jag på afstånd. De voro då ännu unge män, men redan med stort konstnärsanseende.
Främst bland alla stod Lars Hjortsberg, men som då uppträdde mera sällan och vid medlet af årtiondet helt och hållet lämnade teatern. Jag minnes honom föga samt tror t. o. m. att jag aldrig såg honom på scenen, men jag hörde så mycket mera talas om honom.
En skådespelare, som först mottagits föga uppmuntrande och nästan gjort sig löjlig, men snart arbetade sig in i allmänhetens gunst och blef en af
