de allra främsta, var Georg Dahlqvist, hvilken år
1830 hade som »lärftskramhandelsexpedit» gjort
cession med 52,148 rdr rgs i tillgångar samt 50,125
i skuld. Hans varulager såldes hos H. Schück, i
kvarteret Morpheus, Vesterlånggatan n:o 9 (1810
års nummerordning), nu 55.
På fruntimmerssidan började den då ännu icke tjuguåriga Jenny Lind väcka uppmärksamhet, och den obetydligt äldre Fanny Westerdahl (sedan fru Hjortsberg) hade redan som elev vunnit bifall. Emilie Högqvist hade från midten af årtiondet genom skönhet samt ett fint och ledigt spel blifvit allmänhetens gunstling, men det är icke troligt, att hennes framställningssätt skulle ha gjort lycka femtio eller sextio år senare. Den som kan jämföra sina minnen från 1830-talet med hvad man sett på scenen i slutet af samma århundrade inser nog att hvad som då ansågs fullt konstnärligt, nu skulle betraktas som konstladt och tillgjordt.
Så skulle t. ex. Sevelin, som på 1830-talet ansågs som den mest fulländade komiker, i vår tid otvifvelaktigt ha väckt afsmak genom sina simpla öfverdrifter. En skådespelare som dock sannolikt kunnat tillfredsställa äfven en nyare tids fordringar var Edvard Stjernström, hvilken som helt ung uppträdde i flera betydande roller på kungliga scenen, t. ex. Don Carlos, Mortimer, Max Piccolomini o. s. v. Hans egentliga betydenhet tillhör likväl tiden efter 1830-talet.
Under det sist nämnda årtiondet hade den lyriska scenen en så betydande sångare som Sällström, hvilken ej blott var Du Puys lärjunge, utan äfven
