Hoppa till innehållet

Sida:En gammal stockholmares minnen Del 1.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
UTFLYKTER OCH FÖRLUSTELSER.


den som öfvertog de flesta af dennes sångpartier. Kanske till och med ännu mera betydande ansågs Henriette Widerberg, som i lång tid var icke endast teaterns mest använda sångerska, utan äfven den mest konstnärligt begåfvade, med den oförlikneligt välljudande rösten. Utmärkt sångerska var också fru Enbom, som en tid var fru Lindeberg. Mot sista slutet af årtiondet förvärfvade operan en så betydande kraft som Julius Günther, då endast tjuguett år.

Inom baletten var parisiskan Sophie Daguin obestridligen den förnämsta under hela årtiondet, liflig, konstnärlig och full af behag. Bland dansörerne framstodo Selinder och Pettersson, den förre verkande i synnerhet som danslärare och balettmästare, den senare äfven skådespelare.

Under hela 1830-talet fanns i Stockholm blott den Kungliga teatern, i operahuset vid Gustaf Adolfs torg, samt utanför staden teatern på Djurgården. Kungl. Dramatiska eller Kungl. Mindre teatern, i f.d. Arsenalen, hade brunnit den 24 november 1825, och dess verksamhet öfverflyttats till Kungl. teatern i operahuset. Vid 1830-talets början var d. v. generaladjutanten, sedan generalmajoren och chefen för lifgardet till häst, grefve Puke, första direktör, men efterträddes redan 1831 af kammarherren, en af de 18 i svenska akademien Bernhard v. Beskow, som på den platsen dock icke stannade längre än ett år och några månader, då, efter en kort mellanregering af öfverste Törner, första direktörskapet öfvertogs af presidenten Westerstrand, hvilken uthärdade där ända till årtiondets slut, dock med tjänstledighet under de sista två åren.