gjordes till föremål för en ledare i Stockholms
Dagblad. Om honom och hans herre, Castelli d’Orino,
talade hela hufvudstaden, både gammal och ung,
ej mindre på gator och i sällskap af enskild natur
än på brunnsbalerna vid Djurgårdbrunn, på
Sabbatsberg, Surbrunn o. s. v.
När en enskild person ville roa sina gäster, skickade hon efter hunden Munito, hvilken genom sina öfverraskande konster satte lif i sällskapsglädjen.
Man åt rätt duktigt på den tiden och drack i förhållande därefter, men middagsbjudningarna inskränkte sig ej alltid till bordets njutningar. Det värdfolk som ville bereda sina gäster några mera idéella nöjen hittade än på ett, än på ett annat. Det hände t. ex., att värden, sedan man efter middagen, som alltid intogs tämligen tidigt, tillbragt några timmar med musik och andra sällskapsnöjen, äfven med kortspel, förde alla gästerna, vore de än aldrig så talrika, i hyrvagnar till Kungl. teatern, där platser voro på förhand beställda och då sällskapet upptog kanske större delen af första raden. Efter föreställningens slut återvände de inbjudna för att supera. Detta hade inträffat i äfven borgerliga, men naturligtvis förmögna kretsar, och man hörde mycket talas om, bland andra, kommerserådet och grosshandlaren Cronius, hvilken var synnerligt rik på utvägar att förlusta sina gäster. Han bodde icke i Stockholm, men vistades här långa tider emellanåt och betraktades som medlem af hufvudstadens sällskapsvärld.
Med anledning af att Cronius kallades kommerseråd kan erinras, att många bland betydande
