samt, åt motsatt håll, en och annan glimt af den
skånska kusten.
Fort gick det icke, det är sant, och ville man komma hastigare ut till Dyrehaven, var det nog fördelaktigare att stiga upp i en af de många öppna med stort antal platser försedda »Holstener» som höllo vid Österport och voro kända under namnet »Kapervogne», emedan de sökte kapa åt sig så många passagerare som möjligt, eller »Kaffemöller», därför att de skakade likt en kaffekvarn.
Bekvämare vagnar gåfvos visserligen, men de nämnda voro likväl mycket anlitade, och deras starka, godtfodrade och välryktade hästar kördes förträffligt af de landtliga körsvennerna. Då köbenhavnarne »togo ud i Skoven», d. v. s. foro till Dyrehaven, voro »Kapervogne» mest i farten. De tillhörde landtbor från omgifningarna, hvilka under viss tid af sommaren hade tillåtelse att befordra folk till och från Dyrehaven utan att komma i delo med det köbenhavnska »Vognmandslauget», som annars hade privilegium på den samfärdseln.
Icke så få af dessa vagnar finnas väl ännu, men skall man »ud i Skoven», så har man nu tillgång till de bekväma, snabba och nutidsmässiga elektriska spårvagnarna, om hvilka man förr icke hade någon aning. Med järnbana kunde man dock fara till Klampenborg, men hellre färdades man med de i fråga varande landtliga fordonen.
I slutet af 1850-talet var järnvägen färdig ända till Korsör, men i det inre af Sälland, liksom i flere af Köbenhavns omgifningar, anlitades ännu mest hästvagnar.
*
