af ett ganska stort antal politiska personer. Tivoli
hade förkastats såsom plats för en så nationell fest,
och ehuru Alhambra var, som nämndes, ännu ej fullt
färdigt, blef högtiden där ganska lyckad.
Festen i den vackra trädgården invigdes med af H. P. Holst författade verser, som afsjöngos unisont af hela församlingen, hvarefter öfverrättsprokurator Damkier uppträdde i talarestolen och påminde om hur mycken erkänsla det danska folket vore skyldig konung Frederik VII, grundlagens ädle gifvare, som haft nog själfförnekelse att afstå från den »uhyre» makt som hans företrädare innehaft. Efter Damkiers tal uppstämdes en af Ploug författad sång, hvilken tycktes göra synnerligt lifligt intryck, men så kom den märkligaste af talarne, gamle Grundtvig, hvilken uti ett inspireradt och stundom humoristiskt föredrag, under åhörarnes jublande bifall, talade för »gamla Danmark». Grundtvig hade då nått en ålder af några och sjuttio år, men lefde ännu nära på halft annat årtionde därefter. Han såg dock icke stark eller ens frisk ut, en gammal mossbelupen gren på en fordom kraftig ek. Men det var eld i hans kraftiga tal, och det låg ett ädelt uttryck i hans vackra, åldriga hufvud.
Det var den första gången och äfven den sista jag hörde den vördnadsbjudande stämman från denne, såsom han själf sade, ej blott Ejder-dansk, utan äfven Päre-dansk. Innerligt tilltalande voro hans ord och hans förutsägelser om kommande bättre tider lifligt uppmuntrande. Att de icke gingo i fullbordan var icke den gamle siarens skuld. Stärkande skulle dock hans förtröstansfulla uppmaningar alltid blifva, blott