man håller fast tron på fäderneslandet och på
fädernespråket, något gamle Grundtvig företrädesvis lade
sina åhörare på hjärtat.
En fullt kärnfrisk fosterlandsvän, den inom det politiska området mycket bekante kandidaten Rimestad, var också bland talarne i Alhambra och uppmanade medborgarna att sluta sig fast omkring grundlagen, hvilken, ehuru ganska mycket kringklippt, något som ej kunde lofordas, dock innehöll många verkliga fördelar, väl värda att taga vara på.
Rimestads föredrag var synnerligt lifligt och varmt, och den högväxta kämpagestalten gjorde intrycket så mycket kraftigare. Han var en af de populäraste personer i den tidens Köbenhavn och genom sin ledning af Arbetarföreningen en af de mest inflytelserika.
Huru mycket skandinavismen då betydde i Danmark kunde man inhämta af flere tal på festen i Alhambra, hvilka mottogos med det starkaste bifall. Men man må icke glömma, att det var före 1864. Så talade skolföreståndaren Brandt för ett innerligt anslutande till nordens öfriga tvenne folk samt till och med till en snar politisk förening mellan de tre rikena, och bifallsropen efter det talet ville aldrig sluta, liksom efter det lefve som arkivfullmäktig Barfod höjde för den Sönderjydske bonde.
Denna Barfod var en ganska originell person hvilken aldrig underlät att infinna sig på de möten och fester där skandinavismen framhölls och där Sönderjylland skulle komma på tal. Själf försummade han aldrig att beträda talarestolen. Hans åsikter voro hjärtligt skandinaviska och hans tal innehöll
