många tänkvärda sanningar, ehuru det läspande uttalet
och det något löjeväckande i figuren icke passade
riktigt till talets allvarliga och behjärtansvärda innehåll.
I det enskilda lifvet var Barfod en älskvärd personlighet, och jag hade nöjet att ofta sammanträffa med honom i universitetsbiblioteket, som då hade sin lokal i Runde-Taarn, ofvanpå Trefaldighetskyrkans hvalf. Senast jag träffade honom var i Uppsala, efter hvad jag vill minnas på fyrahundraårsfesten 1877. Han tycktes då vara samma Frederik Barfod som tjugu år förut.
Efter den allvarliga delen af festen i Alhambra spridde deltagarna sig i trädgården för att njuta af de många nöjen som där bjödos. Det var en i alla afseenden njutningsrik afton med molnfri himmel och angenäm sommarvärme, och den danska hjärtligheten mot svenskar förnekade sig icke då för tiden. Som sagdt var, året 1864 hade ej ännu visat sig.
Alhambras fantastiskt sköna hufvudbyggnad, med den öppna konsertsalongen, skimrade på aftonen af tusentals gaslågor och österländska lampor, och musiken brusade med mäktiga toner från den starka och väl besatta orkestern.
Så många som kunde rymmas i den stora ölpaviljongen deltogo i den där anordnade sexan, vid hvilken åter några tal höllos och skålar utbraktes, vittnande om det djupa intresse för dagens stora betydelse som lifvade deltagarna. Närmare midnatt afbrändes ett präktigt fyrverkeri, slutande med konungens namnchiffer.
Frederiksbergs allé och Vesterbros hufvudgata vimlade sedan långt in på natten af vagnar och
