trängde hälsningen och emottogs äfven där med
samma glädje.
Oaktadt man blef sent bjuden, visste man dock, att det, såsom allmänt yttrades, vore lika hjärtligt menadt, som någon af dessa förnäma invitationer, hvilka ofta utgå så bittida, att man glömmer dem, innan festdagen stundar. Man hade ej lång tid att rusta sig, men man bröt skyndsamt upp och kom manstarkt till högtiden. Stadgade, allvarliga män af folket, lugna, grundfasta bönder och deras vederlikar utgjorde denna gång kärnan af församlingen, och det visade sig nu, påstod man, att skandinavismen icke vore något flyktigt hugskott, utsprunget från några unga studenters vidtsväfvande fantasi eller någon tom dimbild, såsom skylt framhållen af egoistiska demagoger. Den visade sig här såsom en frisk tanke, som klart uppfattats af folket och som detta nu själft tagit om hand, för att göra den rätt praktisk. Folket skulle icke öfverila sig. Det skulle ej ensidigt behandla frågan, och under det man ginge lugnt till målet — detta må ligga närmare eller fjärmare — skulle man under tiden många gånger träffas, för att ännu bättre lära känna hvarandra, utbyta idéer, meddela hvarandra råd och gemensamt afhandla hvad som gemensamt vore nyttigt.
Så skulle folket, obekymradt om dynastiska intressen, mötas i anda och sanning och låta de yttre formerna betingas af den inre utvecklingen.
⁎
