Jag har anfört Poulsens ord, sådana de i sin
helhet framstå för mitt minne, emedan jag anser
dem i hög grad betecknande för Danmarks ställning
1858, och af samma orsak meddelar jag slutet af hans tal.
»Jag predikar ingalunda krig», så slöt Poulsen, »det vore öfvermod. Fred önskar Frederik VII och ministären och danska folket. Men det ser ty värr ut, som om vi icke skulle få behålla freden. Om vi få krig, skola vi då kämpa allena? (Nej!) Det är en fråga som ej här kan besvaras. Svaret får framtiden afgifva, men jag fruktar det icke. När vi minnas de ädla uppoffringar, som konung Oscar och Sveriges ständer samt Norges Storthing varit villiga att göra för oss, när vi minnas hvilken höghjärtad och ädel protest Oscar inlade för Danmark, och när vi tänka på den tid som en gång skall komma, då den unge kraftige fursten skall föra spiran, bör svaret på min fråga ej blifva tvifvelaktigt. Om de tvenne konungarne räcka hvarandra handen, och om folken göra detsamma, så skall det som uppsköts 1848 och 1849 icke vara försummadt. Om ni svenskar äro af samma åsikt med mig, ty det är till svenskarne jag talar, så vilja vi, för den händelse ett krig skulle utbryta, utbringa ett kraftigt lefve för en nordisk här på Dannevirke.» Uppmaningen mottogs med jublande bifall, och musiken spelte upp Den tappre landsoldat under det de församlade tågade till Ramlösa hotell, på hvars inre gård en sexa var anordnad, vid hvilken flere tal höllos af bland andra den svenska riksdagsmannen, den boksynte Per Nilsson i Espö, hvilken var varm skandinav, samt åtskilliga danska fosterlandsvänner.
