Ja, detta var mellem Slagen, mellan det första
kriget med Tyskland och det som, några år därefter,
blef för Danmark olyckligt afgörande. Alla de
talare som uppträdde vid Ramlösa yttrade sig i
ungefär samma riktning, men jag har erinrat om endast
de mest tongifvande. Dessa tycker jag mig ännu
tydligt skåda och höra i det täcka sydsvenska
landskapet på den härliga sommarsöndagen.
Prosten Ahnfelt var kanske den mest betydande af talarna vid detta tillfälle. Han var ej äldre än femtiofem år, men gick böjd och illa medfaren af reumatism. Ej alltid gick han för öfrigt; det fanns tider då han drogs i en liten vagn och ej utan hjälp kunde vända sig. Men så skröplig kroppen än var, höll själen sig dock frisk och han lät sjukdomen ej hindra honom att verka för de mål till hvilka han sträfvade. Han var en väldig nykterhetsifrare och deltog med varm öfvertygelse i behandlingen af sin tids religiösa frågor. Vid tjugu års ålder promoverades han till filosofie magister, och vid tjugutre kallades han till docent i praktisk filosofi. Men så blef han präst och utnämndes vid tjugusju år till kyrkoherde i Bosarp, hvarifrån han efter nitton år kallades till kyrkoherde i Farhult, ej långt från Helsingborg.
I Farhult hade jag nöjet att besöka honom och fick genom honom mången intressant inblick i skånska, synnerligen ecklesiastiska förhållanden. Han var en kvick och intelligent förtäljare, så väl muntlig som i skrift. Men utan kritik borde man ej mottaga hans framställningar, ty hans utomordentligt rörliga fantasi förledde honom till icke så få sidosprång.
