hofpredikanten Angeldorf ansåg lagtvång nödvändigt
och till den sist nämndes åsikt slöt sig kyrkoherden
Ternström, som utvecklade sin egen i
öfverensstämmelse härmed. Slutligen uppstod en skarp tvist
att ej säga gräl mellan Lundbergsson och Ternström,
i hvilken biskopen måste uppträda förmedlande. De
två stridande fortforo dock att mot hvarandra slunga
skarpa beskyllningar. Lundbergsson skyllde
Ternström för bristande tro och kärlek mot nästan, och
Ternström ville förmena, att hans tro nog vore lika
kraftig och hans kärleksrikedom ej mindre än
motståndarens.
Det var i synnerhet hur man skulle bära sig åt med separatister som i flera timmar upptog mötesförhandlingar. Åtskilligt väckte stor uppmärksamhet, men det hela kan nog icke intressera tillräckligt nu, fyrtiosju år efteråt, ehuru jag ansett mig böra icke utesluta det ur mina minnen.
Ehuru ej till ämnet egentligen hörande, kan jag ej underlåta att till min skildring bifoga följande tilldragelse.
Så fort jag hann meddela redogörelsen för första mötesdagen uppsatte jag den i ett bref till Göteborgs Handelstidning, för hvars räkning jag bevistade mötet. Däruti intogs naturligtvis äfven en sanningsenlig och ingalunda öfverdrifven berättelse om redaktör Borgs utvisande. Detta bref bar jag själf till postkontoret och öfverlämnade det till tjänstgörande postmästaren. Brefvet nådde aldrig sin bestämmelseort, och ej heller fick man veta dess öde, ehuru jag gjorde ganska ihärdiga efterforskningar. I expeditionsrummet fanns, då jag öfverlämnade brefvet, blott en person utom postmästaren,
